EUtblick:

SÅREN EFTER STALIN OCH HITLER

Innan jag blev europaparlamentariker upplevde jag att det hemma i Finland också talades om EU som ett fredsprojekt, men att det ändå var rätt få som insåg att detta är en sanning som gäller med oförminskad styrka än idag. EU har fortfarande en stor uppgift i att läka djupa sår från det förgångna som allvarligt kan hota stabiliteten i Europa. Med hjärtat i halsgropen har vi nyligen fått uppleva hur folket i Ukraina i ett hotfullt läge lyckades driva igenom sin vilja i valet av president. Utan starka signaler från bl.a. EU:s sida hade mörkrets makter tagit hem spelet.

Skall freden i Europa bestå måste vi européer känna till och bejaka vår gemensamma historia. Särskilt viktigt är det att vi gör klart för oss vilket förtyck och terrorvälde som Hitler och Stalin upprätthöll så att vi kan förhindra en upprepning. Om detta blir jag påmind i Europaparlamentet med jämna mellanrum.

Med anledning av att det nu gått 60 år sedan befrielsen av dödslägret i Auschwitz-Birkenau konstaterade Europaparlamentet att en varaktig fred i Europa måste grunda sig på minnet av dess historia. Enbart i Auschwitz förintades 1,5 miljoner människor. Brotten som där begicks måste fås att leva vidare i minnet hos kommande generationer som en varning.

I maj ifjol tog Europa ett nytt steg då stora delar av det forna Östeuropa förenades med den Europeiska unionen. Hur vi behandlar vårt förgångna är igen aktuellt. Historieskrivningen har som känt inte varit densamma i de olika medlemsländerna. För att de yngre generationerna inte skall glömma de förskräckliga händelser som drabbat Europa, är det viktigt att skolorna om och om igen tar upp frågan med eleverna. Insikten om det förgångna är också grunden till det samarbete som vi nu bedriver i den Europeiska unionen. Samverkan skapar förståelse för varandra.

Många av mina kolleger från de nya medlemsländerna har starkt framhållit att vi också skall komma ihåg dem som förföljdes och förintades av de kommunistiska diktaturerna i Europa. De har rätt. Enligt kommunismens svarta bok som publicerades för några år sedan har olika kommunistiska regimer kostat uppemot 70 miljoner människor livet. Också i vår närhet finns exempel. Det är bara 60 kilometer från Hangö till den närmaste estlandssvenska ön Odensholmen. Före sovjetstyret fanns det en levande svenskspråkighet i Estland. Nu finns den inte mera.

Mycket blod har spillts och Europa bär ännu på en stor obearbetad sorg. Vi har all anledning att med EU i spetsen införa en gemensam minnesdag för dem som förintats. Så sent som på tisdagen fick jag ett e-postmeddelande av en lettisk kollega som påminde europaparlamentarikerna om att de baltiska staterna ockuperats både av tyska trupper och sovjetstyrkor. Det krävs mycket upplysningsarbete för att alla skall förstå det traumatiska förgångna som de nya medlemsstaterna bär på. Utvidgningen av den Europeiska unionen har på nytt aktualiserat frågan om hur vi skall handskas med det förgångna.

Som parlamentariker känner jag mig ödmjuk inför det som varit. För mig och mina kolleger gäller det att på ett vist sätt använda sig av kunskapen för att gå vidare. Jag har påtalat att kommande utvidgningar av unionen kommer att fälla ut så gott som alla språkliga minoriteter ur Europaparlamentet. Somliga har medvetet valt att misstolka mitt budskap och att framställa mig som en navelskådare. Att minoriteterna faller ur parlamentet är inte bara finlandssvenskarnas problem utan det är hela Europas problem.

Förra tisdagen röstade det spanska parlamentet ner ett förslag till ökat självstyre för Baskien. I senaste EU-val föll fyra språkliga minoriteter ur EU-parlamentet som en följd av att antalet parlamentariker per land minskade. Det finns två miljoner ungrare utanför Ungerns gränser, som tidvis behandlats dåligt. Ofta får vi läsa om spänningar i Rumänien, Slovakien och Serbien där en stor del av dessa ungrare bor. I själva verket är det 46 miljoner människor i EU som har ett annat modersmål än majoriteten i sitt land. Att i praktiken frånta alla dessa rätten till representation är en farlig väg som varken respekterar Europas interna mångfald eller ärren från det förflutna. Därför har jag föreslagit att det skulle inrättas 30 extra platser i Europaparlamentet som skulle vikas för de nationella språkliga minoriteterna. Jag är väl medveten om att detta skulle leda till definitionsproblem, men mycket värre vore att förtränga frågan. Endast en union som är till för alla kan få allas stöd.

Det europeiska bygget handlar inte bara om röstviktningar i ministerrådet och balansen mellan institutionerna. Det gäller i högsta grad hur vi vårdar ärren som vi bär. EU är inte ett fenomen fritt från kopplingar till det förflutna. Glömmer vi detta försvagas grunden för en bättre framtid.

Det jag nu upplever är att intresset för den europeiska grunden minskat. Till en del handlar det om en generationsfråga och så känns det som om systemet EU för somliga skulle vara viktigare än vårt behov att som unionsmedborgare känna att vi blir bekräftade.

En årlig alleuropeisk dag till minnet av förintelsen skulle vara en behövlig påminnelse om vilka saker som verkligen är viktiga i livet.

Henrik Lax
Europaparlamentariker (sfp)

 

EU storknar under gemensamma skatter
Tekniikka&Talous

Visum kan bli verklighet för turistresa till USA
VN och JT 20.11.2004

Turkiet skulle ändra på EU:s uppdrag
Vbl 13.10.2004

 
 


Januari 2005