För Vasabladet/13.10.2004

Europaparlamentariker Henrik Lax:

"TURKIET SKULLE ÄNDRA PÅ EU:S UPPDRAG"

Dagarna innan EU-kommissionen publicerade sin rapport om Turkiet började det röra på sig i EU-parlamentet. Den politiskt korrekta ytan sprack och en skepsis till ett turkiskt medlemskap kom fram. När det kom till kritan var stödet inte särskilt starkt ens i den liberala parlamentsgruppen, som starkt förespråkat en utvidgning av unionen till den anatoliska halvön. Orsakerna till försiktigheten kan variera, frågan har många dimensioner om vilka jag här skall ta upp några tankar.

Det är många som upplever att EU kör på som ett tåg som inte stannar vid hållplatserna. För fem månader sedan fick unionen tio nya medlemsstater. Om två år tros Bulgarien och Rumänien bli medlemmar. Sedan är det Kroatiens tur. Ingen vet hur unionen kommer att fungera sedan den sträckt sig över Berlinmuren och medlemsantalet nästan fördubblats. Därför har jag, trots min starka övertygelse att umgänge över gränserna stärker freden och samförståndet, inte velat sälla mig till dem som valt att tveklöst flagga för en ny utvidgning, en utvidgning som kommer att ändra unionens karaktär. Jag upplever att jag som beslutsfattare också har ett ansvar för att den aktuella uppgiften för utvidgningarna – att återknyta Väst- och Östeuropa – lyckas. Att läka såret i Europa som Molotov-Ribbentroppakten skar upp är en uppgift som är långt ifrån fullbordad.

Bara kostnaderna för den senaste utvidgningen klarnar först nästa år när medlemsstaternas regeringar fattat beslut om utgifterna för åren 2007-2013. Då avgörs hur mycket pengar som kanaliseras till de nya medlemsstaterna och hur mycket som blir kvar i de gamla. Först då börjar de egentliga budgetverkningarna synas. Betalarna består i stort sett av länder med en åldrande befolkning som de måste anslå medel för. De nya grundfördraget är inte ännu slutligt godkänt, och det är alls inte sagt att det blir ”ja” i alla folkomröstningar som medlemsländerna ordnar.

Det finns också en sida av saken som både kommissionen och president Martti Ahtisaari missat i sina utsagor för ett turkiskt medlemskap. Matematiskt skulle ett turkiskt medlemskap innebära att så gott som alla minoriteter faller ut ur Europaparlamentet. Turkiet skulle få lika många platser i Europaparlamentet som Tyskland - eller ännu fler - och som en följd av detta skulle de mindre partierna i medlemsstaterna förlora sin representation. Resultatet vore, med få undantag, att EU blir en spelplan för majoriteterna i Europa. Med Europas förflutna i tankarna måste man fråga sig om detta är förnuftigt. De flesta krig i Europa under modern tid har haft minoriteter som brännsats. Föreställ dig t.ex. Bosnien och Serbien som medlemmar av unionen och att endast den största befolkningsgruppen i vartdera landet blir representerad. En bärande tanke i integrationsprocessen har hela tiden varit att minoriteterna skall känna sig välkomna och bekräftade, att de skall känna att de har inflytande och insyn också om de är utspridda på flera länder. Deras inflytande i viktiga frågor som påverkar deras liv skulle försvinna helt!

Federalister brukar argumentera att det räcker till för minoriteterna om de kan påverka sin egen näromgivning t.ex. genom representation i kommunfullmäktige. Denna tankegång kan jag inte omfatta. Minoriteter skall inte leva i reservat, utan de skall ha möjlighet att påverka hela sin omgivning, vara en del av helheten. EU besluter om sådant som påverkar oss alla – t.ex. regler för statsägda TV-bolag och för offentliga uppköp. Dessa regler inverkar på jordnära saker som åldringsvård som kommunerna köper upp av privata producenter och offentliga TV-bolags möjligheter att betjäna kulturella och språkliga minoriteter. EU stiftar lagar till skillnad från organisationer som FN eller OSSE och kan därför inte jämföras med dem.

De är inte enbart minoriteterna som skulle sågas av från sitt inflytande. En kraftigt utvidgad union skulle urbanisera Europaparlamentet, bl.a. landsbygden i norra Europa skulle sannolikt också förlora en stor del av sin representation. En av grunderna i demokratin är att det skall finnas en klar koppling mellan beslutsfattare och beslut, beslutsfattarna skall kunna ställas till svars för sina beslut. Hur är det om det inte finns någon beslutsfattare som väljarna identifierar sig med? Ja, då finns det heller ingen de kan utmäta ansvar hos och då kan man med fog fråga sig om det demokratiska systemet fungerar. Vi är nära en gräns där många befolkningsgrupper i Europa helt enkelt inte kan få en företrädare invald i parlamentet fast de skulle gå man ur huse för att rösta. Det måste kunna sägas ut: Ett turkiskt medlemskap skulle förbättra den europeiska representationen geografiskt på bekostnad av representationen inom länderna.

Det är berättigat att fråga om det är möjligt att utvidga unionen och samtidigt upprätthålla Europas hela mångfald i unionens beslutande strukturer. Möjligheten finns, men frågan har inte behandlats på allvar.

Det är ingen naturlag att minoriteter och landsbygd skall förlora sitt inflytande. Den framtida mångfalden i parlamentet är beroende av de beslut som fattas. Finlands riksdag har i samband med tidigare utvidgningar betonat att Europaparlamentet också skall återspegla mångfalden inom länderna. Den framtid som hägrar, om Turkiet och möjligen också Ukraina och hela Balkan skulle bli medlemmar i unionen, skulle omintetgöra den ståndpunkten.

Det förvånar mig att kommissionen, Martti Ahtisaaris arbetsgrupp och nu också de skilda regeringarna inte vill vidkännas detta faktum. Genom att diskutera frågan öppet vore det lättare att hitta en lösning som kunde tillfredsställa många berörda grupper. Farhågorna om att Europaparlamentet skulle bli funktionsodugligt om det vore större skall inte överdrivas. Den gängse inställningen bland beslutsfattarna att parlamentet inte skall få växa från sin nuvarande storlek är inte helt igenomtänkt. Styvhet i denna fråga kommer att fjärma invånarna från EU på ett sätt som kan få betydande följder på längre sikt. Mer än tio procent av befolkningen i unionen talar idag ett annat språk än majoriteten i sitt land. Landsbygden i norra Europa behöver också sina förespråkare.

Europa är en vagga för mångfald och det måste också synas i beslutsstrukturerna. Detta pris måste Europa betala för att vi alla skall kunna känna oss hemma i unionen. Det är viktigt att de konflikter som parlamentet tidigare varit med om att överbrygga också i fortsättningen finns företrädda i det. Om så inte blir fallet måste man våga erkänna att ett grundläggande syfte med hela unionsbygget förändras. Tyngdpunkten skulle förskjutas från att läka sår inom medlemsländerna till ett geografiskt och kulturellt brobyggande mot sydost och vidare österut. Denna nya inriktning är bra i sig, men ensam för sig är den inte bra nog för Europa. Bland annat ungrare i Slovakien, Rumänien och Serbien, polacker i Litauen, tyskar i Belgien, Italien och Slovenien, minoriteter i Spanien, serber i Bosnien och Kroatien, kroater i Bosnien, albaner i Makedonien, svenskar i Finland och rysktalande i Baltikum skulle troligen bli utan röst i Europa. En sådan situation skulle naturligtvis inte vara förnuftig.

Visst kan EU försöka fungera utan minoriteter eller landsbygd - men ett sådant EU vill jag inte ha.

 

EU storknar under gemensamma skatter
Tekniikka&Talous

Visum kan bli verklighet för turistresa till USA
VN och JT 20.11.2004

Turkiet skulle ändra på EU:s uppdrag
Vbl 13.10.2004

 
 


Januari 2005